Bilden av en likadan

Stunden sitter djupt i mig. Hur lillebror fick se bilden. Av mig, examensmiddag, brevid en mamma utan hår. Reaktionen av upprördhet. Nej, inte mormor Mia.

Och mina egna tysta ord. Jo. Det är mormor Maria. Hon hade samma sjukdom.

Det är inte alltid så lätt att vara liten. Tre år. Utan att helt kunna uttrycka sig men fullt medveten om Olikheten. Hos sin bror jämfört med andra. Inte alltid så enkelt att vara förälder heller. Att göra så gott och klokt det går. Utan att plåga sig själv med otillräcklighet. Visa att Gott, duger. Att det är viktigt att vara människa. Inte mer. Så vi tänder en brasa efter frukost. Och tar fram en liten skål med godsaker. Just för att det är gott. Och för att alla njuter av lördag morgon. Bland fåtöljer och kaksmulor.

Ikväll ska dom här föräldrarna försöka andas lättare. Utan barn ute någonstans. Lite mat. Oavbrutet prat. Tills jag säger Stopp. Nu är det nog pratat om barn. Nu pratar vi om oss. Sen går vi hem och somnar. Tidigt. Precis som vilka trötta småbarnsföräldrar som helst. Med ett glas vin i kroppen. Längtandes efter vana ljud. Och morgondagen då de kommer tillbaka, hem igen.


Kommentarer
Postat av: K M-A

Det är som du skriver inte lätt att var liten, och ej heller att vara förälder jämt. Men Katarina jag tycker att ni är fantastiska föräldrar. Och era små killar är så duktiga.
Vad skönt för er att få komma ut ikväll och andas som du skriver,och äta gott. Det är er verkligen unnat, hoppas kvällen blir bra för er.

2013-01-19 @ 11:24:22
Postat av: Anna-Karin

Hoppas ni fick en fin kväll tillsammans!

2013-01-20 @ 12:19:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0