Blixtenluvan

Efter en tid av planlöst irrande i dimma. Slappnar vi av lite. När vi idag känner igen den vi saknat. Han som plötsligt är med igen, noterar. Detaljer. Platser. Imponeras. Av höjden och sikten. Från den röda orm som som leder mot barnsjukhuset.

Att gå sönder av kärlek. Brytas upp. Smälta ut. Andas med huden. Simma med ben och nacke fyllda av berg istället för skelett. Jag älskar att leva. Jag är livrädd för att dö. Allt hinner jag tänka samtidigt som färdtjänstbussen stannar. Nu kramar jag hans växande hand. Och går in genom entrén.

Han tar av sig toppluvan. Den han blixtsnabbt stal från sin bror när den var ny. Det enda han tagit från sin bror. Någonsin. Berättar för clownerna att håret börjat växa. Jag är ganska säker. Den ena av dem är nästan lika ledsen som jag.


Kommentarer
Postat av: Robert

Va härligt!
Skulle kunna skicka ner 2 varselgula toppluvor om dom vill ha det!?

2013-01-29 @ 15:40:40
Postat av: Anna-Karin

Glädjer mig med er! Varm kram!

2013-01-29 @ 20:46:55
Postat av: Katarina i Öije

Tänker på er! Kram, kram

2013-01-31 @ 15:33:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0