Himmelhavet

Tumörer följer ingen logik jag kan förstå. De är egna unika varelser. Med egna sätt att vara. Det enda vi vet. Är att i perioder blir det lugnt. Sedan. Snabb vändning. Och när det vänds, då vänds det sällan bara en gång. Men det är ingen berg-och-dalbana.

Jag ser en flod. Den ligger alltid till vänster. Klar himmel, kall luft. Ibland rinner den långsamt. Speglande vatten. Andra gånger drar strömmarna hårt. Kastar mot vassa stenar att slå upp huden mot. Några små forsar redan passerade. Plötsliga trädstammar som guppat oss mot lugna vilsammare vatten.

Vi kan inte styra hur den här floden rör sig. Det enda vi kan är att följa. Simma med i riktningen. Utan att snegla på det där vita som går redo på andra sidan. Och så kan vi hoppas på få fall. Och ett varmt hav. Då. Där vi ska skiljas på stranden.

Himlens hav har ingen strand, bara ljus. Viktiga ord för mig när mamma lämnat. Mer logiskt än felaktigt ihopklumpade celler. Ingen slump att bilderna hänger ihop. Min flod och det där himmelhavet.


Kommentarer
Postat av: sara

Sänder kärlek, massor av styrka och alla mina tankar går till er <3

2013-01-03 @ 09:29:55
URL: http://alicemossan.blogg.se
Postat av: Katrin

Vackert. Kram

2013-01-03 @ 11:05:48
Postat av: Sara

Jag känner inte er, har aldrig träffat er eller ens sett er på stan vad jag vet. Men jag lider så med er. Mitt hjärta värker in i själen för vad ni går igenom och mina tårar rinner hejdlöst när jag tänker på hur orättvist detta är, hur kan sånt här ens existera. Finns det en lärdom att dra av detta?? I nuläget är det ett bestämt nej, vad kan man lära sig av en sån här orättvisa? Jag hade utan att blinka gett mitt liv för att få rädda er sons. En främling för mig som ändå har lyckats gräva sig in i mitt hjärta och lärt mig att inte ta allting för givet. en sån ängel, fina lilla änglapojke. Men jag är så säker på ett liv efter vårt kroppsliga, att er fina pojke behövs någon annan stans, ett sånt ljussken som inte kan slockna mer än i det kroppsliga. Hans ljussken kommer alltid att få brinna och beröra våra hjärtan, även för oss främlingar som inte känner er. Men jag slutar aldrig att be för er, jag ber in i det sista och långt därefter. All min kärlek och styrka till er <3

2013-01-03 @ 20:05:44
Postat av: mormor till en liten ängel

KRAM

2013-01-04 @ 07:33:40
Postat av: Johanna

Att läsa din blogg och dela ditt famlijs öde är en stor ära. Det är så mycket kärlek. Du är fantastik. Ni är fantastika. Vilken familj. Så mycket kärlek och styrka. Att läsa gör självklart ont. Jag vet att inte det inte finns några val i att vara stark i er situation (är i liknade själv). Det finns dock val i hur man är stark.
Livet är orätvis. Ibland finns ingen mening. Bara orätvisa och smärta. Det finns alltid val i hur man hanterar livets smärta och orätvisa. Ni gör det med så mycket kärlek och närvaro. Du/ni måste vara de bästa familj Nils kunna få... Jag läste någon gång någonstans.. brevid det allra svåraste vandrar det allra vackraste.... ..kärleken.....

2013-01-04 @ 21:47:47
URL: http://denelakakatten.blogspot.se
Postat av: N

I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:
- Tror du på liv efter födseln?
- Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
- Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?
- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.
... - Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.
- Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.
- Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
- Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.
- Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
- Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.
- Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.
- Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det.

2013-01-11 @ 17:05:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0