Lite knöligt

Den första tiden. Eller. Under en ganska lång tid. Var morgnarna värst. Att tvingas ut ur sömnglömskan. De där dagarna Inleddes alla med ett telefonsamtal. Från en kär som ville höra att jag var där. Hon blev en första vägstolpe att fästa upp tillvaron på. Dagen som skulle genomlevas. Sittandes på en sten i en öken.

Under längre tid än den där första. Många år. Var de fina dagarna de svåraste. Då saknade jag som allra mest. Hon som inte gick att dela det vackra med.  

Kvällen känns knölig. Den har varit... Bra. Jag är rik på många sätt. Och jag känner mig så oändligt sorgsen.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0