Mörkt dun

Någon har smugit förbi och lämnat en påse sten. Jag tycker att jag är ganska stor. Stadig. Men blir helt matt. Av att försöka andas med påsen hängandes.

Oväntat ledsen idag. Rädd. Försöker bli av med ångesten genom att röra mig. Hålla igång. Men den är för stark.

Lillebror som växt upp med långa känselspröt. Sätter sig tyst i mitt knä. Låser fast mig på golvet. Lugnar ner. Storebror. Är på väg mot pannkakstårta och vänner. Gladare. Och lite hårigare. Än sist. Han tycker att det killas när jag snusar på hans huvud. Det nu mörkduniga. Förbjuder mig att pussas, inte fler nu mamma! Men hans armar är mjuka. Liksom kroppen när den kramar om mig. Tillbaka.

Önskedrömmer om att alla jag känner och mött. Skulle bo här, på vår gata. Så att jag bara kunde öppna dörren. Kila över. Jag och lillebror fortfarande i pyjamas. Tigga fika. Prata om annat. Vänta på att stenarna ska smulas sönder. Och att en ny natt ska komma. Ge mig lite vila. Drömmen är såklart omöjlig. Vår gata är för kort.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Sänder många kramar härifrån !!! Kristin

2013-01-26 @ 17:12:57
Postat av: A-s

Men om alla ska få plats på gatan så måste ju gatan som sagt vara väldans lång och då skulle det ta sin lilla tid att gå till vissa. Som i verkligheten. Gatan är tillräckligt lång. Verklighetslång. Kram min vän.

2013-01-26 @ 17:17:49
Postat av: Anonym

Det finns ingen gata som är lång nog för alla Dina vänner och det beror ju på att Du är så fantastisk!

2013-01-26 @ 18:07:39
Postat av: Frida

Tiden på gatan var magisk. Håller fortfarande tummar att vi i framtiden bor på gata inom morgonfikaavstånd i framtiden. Vi saknar er! Stor kram. Pussa dina tussar!!!!

2013-01-27 @ 09:00:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0