När jag kramar om kan han inte dö

En Elefantpatrull sjöng sig nedför åsen mot dagis. Jag nöjd över att ha varit den där högst normala måndagströtta och täckbyx-morrande mamman. Befriande att sjunga om marscherande bland djungelblad. Samtidigt som stadsstenar och asfalt följde oss.

Lätta varma samtal. Nära kramar. Och den där övertygade envisheten, livsroten, så stark. Men sedan.

Mitt hjärta har dragit ihop sig. Som en påse först fylld med luft sedan inandnad. Ihopskrynklad. Av fotografier på en bebis och en treåring. Treåringen med många ord och vänner. Kalas och lekplatskompisar. Resor enkla att göra. Samma treåring som kanske, hinner fylla sex i vår. Lillebror nu i samma ålder. Utan allt det som tycktes självklart, då. För det är svårt att få vänner när man inte pratar. Eller när föräldrarna inte orkar till lekplatsen. Eller när en sjuk storebror får all uppmärksamhet så att det enda sätt man kan göra sig sedd är genom krångel.

Idag gör det så ont. Mina två barn är långt borta från det jag vill ska finnas naturligt. Jag försöker framkalla morgonbilden av lillebror som säger de stora orden. "Ure äkkar mamma!". Och som jag älskar honom tillbaka... Men allt jag ser. Är den andra treåringen. Han som jag inte längre minns utantill. Varken till rörelser eller röst. Inte ens hur håret brukade kännas. Och det svåraste av allt. Hans ögon. Som inte längre skiner så som jag tydligt ser. Att dom gjorde. Då. Tanken svindlar förbi, vad har vi egentlgen gjort med honom. Vi och läkarna. Har vi tagit allt glittrande?

Minnet av honom gör redan så ont att jag tappar all luft. Skrynklas. Och så svär jag igen. Tyst och hett.


Kommentarer
Postat av: Johanna

Å hjärtat! Inte har ni tagit bort glittret! Ni älskar era pojkar och gör allt ni kan och mäktar med för dem båda två, jag är helt säker på att de vet det. Liksom de vet att så här ser livet ut. Nu. Liksom de älskar er och varandra. När jag tittar bakåt bland dina vackra ord finns glittret där, det är inte borta! Massa starka kramar från andra sidan vattnet (så nära men ändå så långt borta)

2013-01-07 @ 18:36:38
Postat av: Sofia

Tänk om jag kunde ta din börda och bära den en dag. Jag skulle så gärna göra det trots att jag aldrig träffat dig.

2013-01-07 @ 18:50:23
Postat av: Elin

Åh. Jag önskar så att jag kunde ta bort det hemska. Minns hur våra små lekte tillsammans, busade ihop. Kunde vi inte ha stannat tiden? Livet är så föränderligt. Ena stunden är allt tryggt och glatt, nästa syns inte solen. Men den kommer igen, solen. Och glittret. Jag lovar.

2013-01-07 @ 19:11:53
Postat av: Jeanette

Den tiden minns jag som igår hur Nils, Elicia, Sigge, Sam och My var helt blixten mc Queen tokiga och våra häng i tåget - parken!

2013-01-07 @ 19:44:27
Postat av: Pernilla

Ni har varit de bästa föräldrar ni har kunnat vara under de förutsättningar som rått!

2013-01-08 @ 08:15:29
Postat av: Anna-Karin

Var inte så hård mot dig själv, fina du!

2013-01-08 @ 09:40:43
Postat av: Frida

Det n har i sina ögon är magiskt. Genom de tuffaste tider så har han behållit sin kluriga och fina blick. Glömmer aldrig när vi träffade honom första gången efter behandling och undrade om vi skulle känna igen honom. Hans blick var så ljuvlig att se. Ingen skitsjukdom kan ta det ifrån honom- det som är hans innersta. Vi har leksugna här i viken. Behövs inte så många ord, bara man kan skutta omrking och skratta.
Stor kram från Fiffi och gänget

2013-01-08 @ 20:25:50
Postat av: Lina

Du skriver så bra så att jag nästan viker mig dubbel av ångest och smärta inför er historia. Jag undrar. Varför är vi människor så bräckliga, varför kan vi "gå sönder" så lätt? Varför varför varför? Jag vill säga något stöttande, men vad säger man då? KRAM är allt jag kan få fram...

2013-01-15 @ 00:56:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0