Naturkatastrof

Jag är i Australien. Fast det är en västkustsö, den med fängelsefästning på. Någon kommer in i vår husvagn. Säger sig sett rök från skogsbrand. Vagnen står alldeles vid vattenkanten i Härnösand. Vi ser tydligt elden komma. Så jag tar lillebror som är riktigt liten. Går ut till en stenbrygga. Där tänker vi oss vara räddade från elden.
 
Men vi inser att Röken som snabbt närmar sig. Är livsfarlig. Så vi sätter oss i en buss och åker in mot centrum. Av semesterbyn på västkusten som är Härnösand fast i Australien. Mitt i byn råder kaos och panik. Alla kör åt motsatt håll, jag blir orolig. Gör vi rätt nu som kör åt det andra, mot elden? Långtradare gasar upp på färjerampen som snabbt lagts mot kajen. Jag vänder mig mot min chef, säger att om man kör så snabbt så är det verkligen på riktigt. Eller hur. Visst är det så att man egentligen inte får köra ombord på våra färjor i den höga farten?
 
Vi fortsätter bussfärden och närmar oss elden allt mer. Varför kör vi egentligen tillbaka mot elden? Håller andan. Jag gråter, vill inte dö. Klamrar mig fast. En bit bortanför centrum lägger sig elden. Himlen öppnas upp och vi kan andas igen. Funderar på om vi verkligen måste flytta oss längre bort. Nu är vi kanske i säkerhet? Dessutom har jag råkat glömma min telefon, den med 1975 bilder på storebror som inte längre finns, den ligger kvar vid husvagnen och tål inte värme så bra.
 
Bussen blir ett tåg. Ute på vattnet härjar stora eldar och hotar att kväva alla ombord på båtar och färjor. Tåget jobbar sig ansträngt upp för branta skogsbackar. Går allt för snabbt ner i dalarna. Elden byts mot minusgrader. Jättekallt. I Australien. Och tågets växlar. Jag blir rädd igen. Växlarna kommer att frysas sönder och då språrar vi ut. Elden har tagit fart igen. Bakom oss. Rök väller in samtidigt som bromsarna går sönder. Tåget börjar köra ut till vänster. In i den täta skogen. Jag vet att vi kommer att krascha. Men som av en övernaturlig kraft, följer oväntat tågspåren med oss. Hittar varandra och fogas ihop. Underifrån. Så att tåget fortfarande har räls att följa. På sin väg in i vinterskogen.
 
Det är en lång dröm. Jag lämnar lillebror på dagis och går hem för frukost. Tillsammans med en pigg och glad men också trött poliströja och hans pappa. Tänker att drömmen är den bästa beskrivning av ångest jag hört. Fastän den är min egen och aldrig skulle förklarats av mig med just dom orden. I verkligheten har vi precis passerat centrum. 

Kommentarer
Postat av: Katrin

Vilken dröm. Som en film om domedagen. Det är otroligt vad vårt psyke kan göra. Jag får många tankar och känslor när jag läser. Rädsla. Stor kram

2013-01-24 @ 12:27:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0