Om att backa

Korta stunder tror jag, att det ska gå. Att vi gör det svåraste just nu. Att det blir enklare. Sedan. Då när vi inte längre lever i det här väntrummet. Där rädslan ligger och vilar under våra jackor. Knölar till våra skor. Medan kalasandet på vårt liv fortsätter. Dag efter dag.

Enklare men sorgfullare. Och jag vet ju vad sorg kan göra. Gör. Med själen.

Vi har nog varit skonade. Men börjar möta det nu. Att andra blir rädda, drar sig för att fråga. Rädda att skada. Jag tar dem inte helt på allvar ännu. Signalerna. Tänker att alla vet. Att det vi fortfarande vill. Är att ha hjälp att fortsätta leva. Skratta. Känna oss varma. Men den där lilla rösten i mitt huvud. Säger att det kan bli som då.

Dåtiden där jag lärde mig att det var bättre att vara tyst om min sorg. För att bespara besvärade vuxna. Att byta till andra sidan gatan. När de såg mig komma. I staden som var min men som jag kom att. Lämna.


Kommentarer
Postat av: Sofia

Jag finns här för dig min vän både nu och senare. Hade önskat det fanns något jag kunde hjälpa dig med. Lova att säga till om det finns det!!! KRAM

2013-01-17 @ 08:15:28
Postat av: Katrin

Jag vet hur lätt det är att vilja bespara andra. Jag vill att du ska veta att jag finns här. Jag behöver inte skyddas från sorgen. Varken nu eller senare. Det finns plats för både gråt och skratt. Kram

2013-01-17 @ 09:55:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0