Utan speglar

Jag försökte ta på varje sekund, röra den. Låta den sjunka in i mig. Jag försökte bevara varje kram, varje ord, varje bild. Jag försökte hålla oss kvar. Jag försökte. Trodde utan att tro. Jag försökte få tiden att stanna. Försökte minnas allt.

Sex-sju veckor. Tacksamma om en julhelg. Sedan tänkte jag mig en skrikande smärtsam januari. Dödsdag i början av februari. Kanske den femte. Eller andra.

Juli ser ut att vara ovanligt fin. Det pratas om semester och planer. Men jag är tom. Glädjen når inte in. Åtta tröttande månader med döden ett tyst steg bakom.

Jag äter spenat och rensar ogräs varje dag nu. För varje grässtrå släpper jag taget om en sparad sekund. Försöker odla istället för att bygga.


Börja om

Det kommer inte gå att fortsätta, den dag det svåra äntligen ligger lite bakom. Vi måste börja om.

Ibland, inte så ofta men, ibland. Kommer det fula svarta över mig: Låt det bara ta slut. Vara förbi. Låt oss alla slippa plågan i det här väntrummet... svårare än Sedan. Men jag ändrar mig alltid snabbt. Blir orolig att mina tankar ska framkalla det vi oavbrutet hukar för. Tänker på decembermorgonen när vi fick honom tillbaka efter att ha smakat på hur döden känns. Det där dygnet då jag skulle gjort vad som helst för att få honom att vakna upp från den sömn som la sig som ett vitt landskap. Vad som helst. Och ändå. Den här väntan på ett ingenting.

Jag hör mig själv debattera i ett tidigare liv. Hur viktigt det är att leva till vilket pris som helst. Att inte vilja avsluta även om kropp och funktioner saknas. Att så länge tankarna finns så finns också ett berättigande. Jag visste ingenting om smärta då. Kanske inte så mycket om respekt heller.


RSS 2.0