Det jag ser i dina vackra ögon

Vi slipper inte undan. Sorgen. Den är här nu och det enda vi kan göra är att fortsätta. Gå och gå och gå lite till fast det gör ont. Gå tills vi når accepterandet att vårt barn aldrig kommer att bli den han en gång hade kunnat bli. Att orden, tankarna, bilderna. Till och med skrattet. Är annorlunda. Blir det mer och mer.

Smärtan i att se lillebror passera. Utanförskapet i att inte kunna dela det vi hör att andra pratar om. Tomheten i att vara utmattad. Skräcken i att inte veta. Frustrationen i att redan ana beroendet av andras hjälp. Bara för att vardagen ska kunna fungera.

Vi är så ledsna. Kanske för att det är första gången på flera år som vi inte lyssnar efter sirener. De vi hör, de kör förbi. Vi får stanna hemma.

Sorgen över de drömmar vi haft och det barn vi förlorat breder tyst och stilla ut sig över oss. Kräver sitt. Och ändå. Mitt bland alla stunder och gamla foton som får oss att sjunka ihop. Där står vi. Jag och den långe. Det känns som att vi aldrig haft det bättre. I mina ögon har ingen av oss någonsin varit vackrare.

Den första sommarlovsmorgonen började med besök av en andra tandfé. Goda féer kan man inte få för många av.


Gyllene tider

Vi håller oss upprätta. Strategin om att vara i varje stund. Exakt varje. Flytta tillbaka fokuseringen när den ibland landat för långt ut. Det går att leva i det här. Men jag har börjat tappa mycket hår igen.

Utan regelräcken och med en sommar då vi tänker göra allt för att ha kul. Han som mår ganska bra trots allt. Han i hatt och solglasögon och runda kinder och allt mindre sovande. Han älskar pappans gamla skiva. Det blir många Sommartider på den här fortsatta resan. Och jag sjunger högt medan han diggar och lillebror snarkar i sin nya bilstol. I vår allra första bil. På väg mot midsommar, utomstadsdagar och morgonkaffe i nattlinne ute på bron.


Jag älskar dig mamma

Artonde juni. Ännu en årsdag. Jag minns en väninna vid fotänden. Hon bad högt. Jag minns mormors tacksamma ögon och snabba steg runt sängen. När jag sa att hon skulle byta sida med mig, komma och hålla mammas hand i sin. Äldre mammahand.

Tidigare den dagen hade jag viskat. Jag älskar dig mamma. Och jag kände att hennes hand rörde sig i min. Jag vill gärna tro att hon hörde mig, trots att hon låg i koma.

Dagen hon dog. Och den enda gång orden kom fram högt. Det svåraste var att jag visste. Att om hon hörde så skulle hon också förstå. Att jag tillsist förstått. Att hon faktiskt skulle dö. Trots att hon var stark. Aldrig gett upp. Stolt kämpat. Aldrig gömt sig. Peruken liksom protesen oanvända nederst i badrumsskåpet. Hon ville inte dö. Ville inte lämna. Mig. Oss. Livet. Hon hade hoppats att vi hade sommaren för alla berättelser hon ville dela. Men. Ett sista andetag i sjukhussängen. Sedan tystnad.

Femton år. Mormor Maria som finns bland stjärnorna. Jag skulle vilja hälsa att ditt äldsta barnbarn kommer lära dig säga många kärleksfulla ord. Men det vet du nog redan. Liksom att jag fortfarande älskar dig.


Det är som det är

Det går att åka bort trots att man har ett barn som ska dö.

Färden hem däremot.

Fötterna vill springa tillbaka. Till staden där många djupa rötter finns. Hjärtat vill hem. Snusa på små vänner i varma sängar. Men tåget går långsamt och fötterna ändrar sig. Rastlösa. Vill springa före. Samtidigt som hjärtat börjar rygga. Spjärnar emot tiden.

Det svåraste med att åka bort. Är att det gör så ont att återvända. Tillvaron som obegripligt hänger ihop med det obotliga. Det är som det är.


Mer syre

Tåg 426 som tar er från Räkans stad upp till den Kungliga. Välkomna och godmorgon!

Lunchpicknick i en annan stad med en av mina många. För att vara ensambarn är jag mycket rik. På systrar och faktiskt också en och annan bror.

Med tidningar till frukost. Sitter jag lycklig och lätt utan att synas.


Ut ur tystnaden med Gudrun och knäckebröd

En glad stor med småplättar och drottningsylt i den gula utflyktsryggan. En glad lite mindre som får stanna hemma. Kanske förkyld eller bara naturligt hes efter att ha skrikit i två veckor. Underjaget som behöver och kan ta plats. Nu när inget oväntat hänt på ett tag. Lillebror blir till ett åskmoln. Mamman som är jag blir tyst. Jobbigt och långtråkigt. Men själen får sin vila.

Med hjälp av en annan mamma som tvingats gå den svåraste vägen före oss. Med hjälp av henne lossnar locket av självcencur. Och sakta tar orden mark igen.

Jag är fylld av tankar på överlevnadsenvisa jag mött och sett. Alla de som vågar skaffa fler barn fastän sjukhuslivet nästan ätit upp dem. Alla de som orkar fortsätta längta, efter barn som inte kommer. Alla de som balanserar mot vilande sjukdommar fastän de är alldeles för unga. Alla de som oroliga väntar på besked. Men också de andra. De som står brevid och fortsätter hålla, kvar.

Allt det och lite till fast klockan är tidig. Med mina vansinniga rosaprickiga osexiga byxor från Gudrun Sjödén. En andra plåt knäckebröd i ugnen. Tovigt hår. Mycket gammal festfavorit till t-shirt. Lika gammal järntorgsmusik i öronen. Och längtan efter sommar och stadsflykt. Innan en hösttermin av föräldrainformation och att i långsam takt försöka återvända till vuxenvärlden. Arbeta med andra saker än sjukvård. Vård av allvarligt sjuk. VAAB. Försäkringskassans specialfil. En tid med begränsning men ändå. Att kunna röra sig. Lite mer. Jag vet att jag brukade vara en sådan som uppskattade rörelse.

Och precis där landar tankarna igen hos alla med vilande svåra sjukdommar i sina kroppar. De som spottar undan rädslan och försöker skratta. Så mycket så länge. Det går. Den starkaste tanken kretsar kring systern som idag vaknar upp på en intensiv långt härifrån. Kanske möts hon av svar ingen vill höra. Eller så möts hon av hopp. Men jag tycker mig se henne. Här hemma hos oss. I höst. Då ska jag nog ge henne ett par ballongformade kvinnobejakande byxor i stark färg från Gudrun. Jag tror att hennes man förlåter mig för det.


Arg

Skäller. Alldeles för vass röst. Ingen i den här familjen lyssnar eller följer den tonnivån. Men ändå kommer den, överraskar oss alla. Igår fick jag den stora att gråta. I morse gick den lite kortare samma vända. Kort kraftig explosion över en röd favoritbil. Som är samma men fel ändå. Lång tid av spänning både bakåt och framåt. Naturen som hjälper till, utbrottar.

Efter tidknapp dagislämning innan sjukhus ringer den allra längste. Säger Hej. Vi åker själva. Du ska nog stanna hemma idag. Men du får inte göra något. Inte plocka. Inte greja. Inte skriva. Inte prata med någon. Bara vara och andas ut. Läsa lite.

Vi är ganska bra på att se varandra. Och det där skällandet. Jag känner mig faktiskt en aning piggare nu. Den unkna luften behövde släppas ut. Förlåt mig barn. I morgon är mamma som vanligt igen.


Efter elden växer gräset

Natt och brand. Jag ringer larmnumret. Men vi bor långt utanför stan och i väntan på att hjälp ska hitta fram måste vi själva hålla elden i ordning. Så som man gör om man bor i norrlands skogar. Där vägnamn saknas i räddningsbilarnas gps.

Förutom skorstenen så är det mitt flickrum nere i källaren som brinner mest. Väggen som sängen står mot rasar. Och det blir helt öppet mellan mitt rum och tvättstugan. Ganska fint egentligen för det blir stort och ljust. Men sängen kommer behöva hitta sig en ny plats.

Precis när vi börjat slappna av lite, tro oss ha elden under kontroll. Då smittar elden grannhuset. Det gamla gula brinner ner invändigt på några minuter. Allt innanför ytterväggarna är svart och förkolnat. Vilken tur att grannhuset nyss är övertaget av två som ska helrenovera. Det kanske inte är så dåligt ändå, inte i deras ögon... Att huset brann ner kanske till och med gör det lite lättare för dem att börja om. Med det nya. Tänker jag. Och precis då kommer brandbilarna fram genom mörkret och jag springer upp för att möta dem. Eftersläcknig av vårt hus, det som ligger i mitten. Sedan måste jag nog tvätta alla mina saker. För att bli av med den värsta brandlukten även om lite alltid kommer att kunna anas.

Hemma i vakenheten börjar enkla regler kring matbordet att hitta tillbaka. Liksom att alla sover i sina sängar. Även pappan. Han som varit långutlånad till golvmadrassen hos den äldste. Kanske mest för sin egen skull. Men när jag vaknar upp mitt i natten. Då går jag in och lägger mig i lillebrors svala. Han som också just vaknat ur en mardröm.

Det tar tid för oss alla att vänja oss. Men det är redan en tydlig skillnad.

Att låta tiden sjunka in får inte ta hur lång tid som helst. Vi är fyra i den här familjen och alla vill öppna dörren och gå ut. Så nu ställer vi oss i hallen och börjar ta på våra skor. Jag ska bara bestämma mig för vilka sommarskor jag ska välja till mig själv. Det finns många olika. 


RSS 2.0