Ut ur tystnaden med Gudrun och knäckebröd

En glad stor med småplättar och drottningsylt i den gula utflyktsryggan. En glad lite mindre som får stanna hemma. Kanske förkyld eller bara naturligt hes efter att ha skrikit i två veckor. Underjaget som behöver och kan ta plats. Nu när inget oväntat hänt på ett tag. Lillebror blir till ett åskmoln. Mamman som är jag blir tyst. Jobbigt och långtråkigt. Men själen får sin vila.

Med hjälp av en annan mamma som tvingats gå den svåraste vägen före oss. Med hjälp av henne lossnar locket av självcencur. Och sakta tar orden mark igen.

Jag är fylld av tankar på överlevnadsenvisa jag mött och sett. Alla de som vågar skaffa fler barn fastän sjukhuslivet nästan ätit upp dem. Alla de som orkar fortsätta längta, efter barn som inte kommer. Alla de som balanserar mot vilande sjukdommar fastän de är alldeles för unga. Alla de som oroliga väntar på besked. Men också de andra. De som står brevid och fortsätter hålla, kvar.

Allt det och lite till fast klockan är tidig. Med mina vansinniga rosaprickiga osexiga byxor från Gudrun Sjödén. En andra plåt knäckebröd i ugnen. Tovigt hår. Mycket gammal festfavorit till t-shirt. Lika gammal järntorgsmusik i öronen. Och längtan efter sommar och stadsflykt. Innan en hösttermin av föräldrainformation och att i långsam takt försöka återvända till vuxenvärlden. Arbeta med andra saker än sjukvård. Vård av allvarligt sjuk. VAAB. Försäkringskassans specialfil. En tid med begränsning men ändå. Att kunna röra sig. Lite mer. Jag vet att jag brukade vara en sådan som uppskattade rörelse.

Och precis där landar tankarna igen hos alla med vilande svåra sjukdommar i sina kroppar. De som spottar undan rädslan och försöker skratta. Så mycket så länge. Det går. Den starkaste tanken kretsar kring systern som idag vaknar upp på en intensiv långt härifrån. Kanske möts hon av svar ingen vill höra. Eller så möts hon av hopp. Men jag tycker mig se henne. Här hemma hos oss. I höst. Då ska jag nog ge henne ett par ballongformade kvinnobejakande byxor i stark färg från Gudrun. Jag tror att hennes man förlåter mig för det.


Kommentarer
Postat av: Fiffi

Härligt att höra dig igen! Stor kram

2013-06-13 @ 11:35:14
Postat av: Johanna

Kikar in efter ett uppehåll från allt vad bloggar heter. Blir glad. Det finns livskraft i dina ord! Jag känner hopp. Och vi ska ses snart och ta den där rehab-vinlunchen.

Puss!

2013-06-13 @ 23:10:42
Postat av: Anonym

Skönt att läsa dina visa ord igen. Mio

2013-06-14 @ 06:41:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0