Återuppståndelsen

Pappan i familjen tycker att det godaste jag gör är pastasåserna på ihopskrap. De som varken kan förutsägas eller mönsterföljas. Det är lite samma sak med att hålla fast i sakerna. Viktiga för de små. Att bita ihop tunnheten, göra ett ihopskrap.

För att i bleka morgonstrålarna kunna finna beviset efter Påskharen.

Udda ägg och tablettaskar till frukost. I mitt låg ännu en Episod. Med en Skatt som vänt tillbaka till oss. Nivåerna av hur trött jag kan vara och ändå fortsätta. Orka lite till. Är intressanta som alltid.


Lång tunn fredag

Trettiåtta och två dagar. Det är oroligt stilla, mellan hud och hemmaväggar. I en variant av ännu en Episod. Han som gick och lade sig långt före lunch. Som fortfarande ligger. Fast kvällen börjat vara här.

Jag försöker hålla emot men det är svårt. Luften för tunn att andas. Av den där glada påsken. Favorithögtiden. Märks inte mycket.

En lyhörd ambitiös höstrektor i telefon. En karta över förmågor på sjukhusplaneten. En tandfe som väntas. En sexårsdag. En ny resa att packas. En sommar, ganska snart. Den tunna luften gör det svårt att tänka. Jag tror att det är därför jag känner mig så överfallande åldrad idag. Livet känns nära sitt slut. Jag såg det aldrig hända.

I morgon. Måste bli en lite bättre dag.


Vårens sista vinterdag

Jag undrar hur det kommer att bli. När vi sagt vårt hejdå, gått igenom säkerhetsbågarna, åkt upp för rulltrappan. Vinkat en sista gång. Till morfarn där nere. Kommer det bli som tidigare. Skatten och pappans hårfina jämnhet. Oftast har den längstes tårar kommit först. Eller har vi gråtit så mycket att inga tårar orkar ut för att skiljas?

Vi älskar alla att vara i norr. Och jag försöker tro att vi kommer tillbaka hit igen. I sommarnattens nästanlika dagsljus.

Nedpackad i väskan ligger en bild av oss. Liksom vingarna runt omkring.


Tenntråd och fransar

Det här med föräldrar. Och hur lite dom verkade förstå. Bara för att i efterhand ändå framstå som ganska klarsynta. I flickrummet där mammas handsydda skinnväska smög sig fram till mig. Jag hör henne när hon svarade min tonårsskam med orden: En dag kommer du att vilja ha den här!

Vintersemestern fortsätter även idag. Det är så kallt att det inte går att vara ute. Till och med skotern ser frusen ut. Men det är inte det som får oss ur balans.

Den grönbrunögdes långa täta fransar har börjat lossna igen. Av det bromsande giftet. Jag och pappan tittar i smyg. Ögonfransarna har som en egen kraft. Magiska. När dom inte finns där blir allt så mycket ofriskare. Jag tänker att kanske är det därför han också varit så... svajig i humöret. Vår skatt. Att han också ser dem lossna. Fastän han inget säger. Till oss som varit hans allt. Men nu börjat bli lite pinsamma. Jobbiga. Utan att förstå. Så som föräldrar alltid.

Och så fortsätter vi att växa, med våra barn. I den stora resväska som är min. Där ligger nu en betydligt mindre. Mammas egenknåpade handväska. Jag är tillräckligt vuxen nu.


En dag fria från rädsla

Jag tänker inte alls. På dagarna vi har framför oss. Det får inte bli så stort, det där om vi skulle behöva sjukhus. Här uppe. Men jag tänker att jag är tacksam över att vi fått En. En magisk dag att minnas tills jag inte längre kan.

Under flickrummets ena spegelvägg snusar den store. I grannrummet den lite mindre, i den av gammelmorfar snickrade vita. Som alltid blir vi snabbt smutsigare, gladare, friare. Hemma. Men mitt i den rädslobefriade dagen. Där finns samtidigt påminnelsen om det knivskarpa. Det när rädslan lämnar. Bara för att ersättas av sorg så stor att livet blir snudd på ogörligt.

För ett år sedan. Låg en flicka i en sjukhussäng. Precis nu. Hon sov den speciella djupa sömn som låter kroppen sakta sjunka bort. Himlen var rosa... Hur natten såg ut. Vad hennes föräldrar sa. Eller inte sa. Det vet inte jag. Jag vet bara att när morgonen kom. Möttes de av en ny värld jag inte känner. Men som jag också ska.

Vi har fått. En rak oerhörd dag. Utan rädsla. I livet på spetsen, där exakt varje dag räknas. Föräldrarna som strök sin sjunkande dotter farväl. De bor nära. Alla. Oss särskilt.


Mjölkvitt

Mellan bergen av mediciner, väskor, kontaktuppgifter och vinterkläder. En stjärnögd med sina två första lösa tänder. Han sjunger. Om och om igen. Min tand är lös den är jättelös... Stolt. Stor. Och för första gången på länge går han med på att titta in i en spegel.

Jag är inte helt lugn med att lämna allt här. Men hemmarötterna är just nu är viktigare. Och en del av rötternas historia är just Avsked. Så om vi tvingas åka till det där bruna stället jag mest av allt vill undvika. Sjukhuset där en del av mig fortfarande finns kvar. Då får jag nog ta emot den resan. Som en viktig bit, också den.


Rätt skor men fel ändå

Vinterskorna från förra vintern. Vi skaffde inte några nya. Dom skulle ju inte behövas.

Jag köper ett par lätta 32:or. Medvetet stora för gifttunna muskelsvaga fötter. Oncovingången. Extrasulor från ortopedteknik. I dom nya fina klarblå.

Fortfarande ståendes i hallen säger jag till den mycket klädintresserade och nöjde mottagaren att dom blir bra i höst när skolan börjar. Lätta att ta på utan hjälp.

Ångesten kommer oväntat. Och kanske lite argt? Den skrynklar ihop det här envist växande hoppet, ut mot huden. Lämnar ett isande tomrum innanför. Jag måste söka skydd inne på toaletten. Få ordning på mig själv. För första gången sedan det här startade har jag tillåtit mig själv att förneka. Jag ser det nu. Jag har levt i förnekande sista tiden. Han kommer inte att bli vuxen. Jag ska begrava mitt barn. Han vårdas i slutskedet. Så är det. Fan. Jag hade ju lovat att inte ljuga för mig själv, inte den här gången... Jag andas djupt.

Och går ut igen. Förvisar skorna till en mörk plats under mina tofflor. Ställer tillbaka vinterskorna. Förra vinterns. Där vid hallbänken där de ska stå. Rädd för att ha utmanat lite väl mycket.


Att se igen

Ute på gatan syns ingen skillnad. Men ensam hemma är den stor. Tonen skiftar. Jag förstår att det är lätt att låta sig luras. Och det måste få vara så, för den som inte orkar.

När morfar återfick sin syn efter lång tid i mörker. Sa han till mormor att hon blivit gammal. Ful. Min mormor Magda blev riktigt arg. Jag har också fått tillbaka syn. Utan att helt förstå hur dålig den varit. Tänkte att det var långvarig trötthet. Eller hjärntumör. Som gav sådan huvudvärk.

I dom starka glasen förstoras det nära. Det längre bort suddas ut. En perfekt bild av livet. Jag ser tydligt i spegelglaset att även jag. Blivit gammal.

Men min skatt mår bra trots sitt kvällsgift. Och från och med i morgon är lillebrorstussen hemma i bacillkarantän. Efter helgen åker vi norrut. Lite äldre och med klarare ögon.


Tidlösa

Kvällskapslar. Fem dagar av gift. Och igen konkret. Det är inte semester som håller oss en bit ifrån.

Vård av allvarligt sjukt barn. Vaab. En egen fil. Där inga nya intyg krävs. Vi vårdar tills diagnosen ändras.

Ett år. Sju månader. Tolv dagar. Hittills.


Stunden tillsammans bara vi

Kanske är det bara någon minut. Där på en isande kal träbänk och bara vi två. Jag säger högt. Att det inte finns en enda centimeter i mig. Som längre tror på att han ska dö. Vad lustigt säger han vid min sida. Jag tänker samma sak.

När vi kommer hem måste jag lägga mig ner. Huvudet susar högt. Jag somnar. Mitt på den ljusa dagen. Det som nästan aldrig händer.

 

Briggen

Efter ännu en episod. En uttalad skörhet. Är vi hemma med mindre trötthet än när vi åkte. Går ut som vilka som helst. Äter lunch på pannkaksstället där alla är glada att se oss. Igen. För första gången på mycket länge.

Dagarna då runtomkring krymper i proportioner, skalas ner och blir tydliga. Cirklarna av seenden som möts. Det fortsätter vara ljust efter vår väg. Kanske är det så att det ligger någonting riktigt bra. Och väntar på oss. Det känns nästan så.


Platsen där änglarna hämtar

Den långa tunna kroppen. Ryggen och benen som tydligt syns under huden. Han fryser efter duschen. Lillebror får välja var fredagen ska spenderas. På dagis bland små vänner eller med storebror på sjukhus. Han får också välja om han vill sova direkt i min säng.

Orkar han så orkar jag. Jag tänker det ofta, redan innan jag såg boken med just den titeln. Men om jag inte orkar längre. Betyder det att inte heller han, orkar?

Förra veckans eufori. Motvilliga hopp. Det är så bräckligt. Och redan långt borta. Från den tunna kropp jag försiktigt strök. Medan han låg ner på köksgolvet. Tyst väntande på taxin. Bort och hem. Till barnsjukhuset.

Snart trettiåtta år, med en snart tre och en halva, hand i hand på spårvagnen. Jag förklarar vad en kyrkogård är. Morgonljuset följer oss på vägen upp. Dit familjen ska få bli hel igen.


Det har kanske varit

Kanske har det varit lite för lugnt. Efter veckorna av millimeterförbättring. En kvällspiggare pojke. Med livfullare ögon.

Kanske har vi haft och förbrukat vår sista bra tid. Det är svårt att säga för mina känselspröt fångar inte upp något. Inte någonting alls. Riktningslösa. Jag vet bara att kanske. Står vi i början av en tredje episod. Inledd som de tidigare av massiv trötthet. Odeltagande. Sedan. Lika massivt kräk. Huvudvärk. Oförmågan att stå. Hänga med. Samtalet in. Till sjukhusplaneten. Bonk. Den halvfärdiga väskan alltid i beredskap. Halveringen hemma i hallen. Hej då, jag älskar dig!

Mina muskler vägrar röra sig. Vi är tröttare än på riktigt länge. Nu. Den enda vibration som märks är den som orosmasken ger ifrån sig. När den nu börjat krypa omkring. Kalasande innanför mitt skinn.


Sjuttitalsbyxor

Efter århundraden, eller var det fyra månader, i väntrummet dit ingen vill gå. Aldrig tillåts lämna. Ser jag tydligt hur mycket större det är.

Vi kallar det dödens väntrum. Några av oss som hamnat här. Vid första ögonkastet helt kalt. Utan väggar. Halt golv. Kallt ljus. Ingen lukt. Tyst. Så som livet runt omkring tystnar när det svåraste visar sig.

Men det här färglösa rummet har växt. Bakåt och inåt, ut mot sidorna. Vecklat ut sig till ett landskap. Där ljud kan höras liksom olika dofter ohindrat kan leta sig fram. Dag och natt. Blir till årstider. Där hår och skratt växer. Och vi vilar i det obegripliga som för en evighets stund tillåts vara stabilt.

Skatten och Tussen. Glada och kära. Rakt igenom nöjda med att vara förkylda. Och måndagslediga med sina näsor. I hallen hänger vårgula täckbyxor. Redo att åka hem till norr. Jag tänker mig att dom ska visas upp på en kyrkogård jag knappt besökt. Dom vårgula liksom barnbarnen.


RSS 2.0