Tenntråd och fransar

Det här med föräldrar. Och hur lite dom verkade förstå. Bara för att i efterhand ändå framstå som ganska klarsynta. I flickrummet där mammas handsydda skinnväska smög sig fram till mig. Jag hör henne när hon svarade min tonårsskam med orden: En dag kommer du att vilja ha den här!

Vintersemestern fortsätter även idag. Det är så kallt att det inte går att vara ute. Till och med skotern ser frusen ut. Men det är inte det som får oss ur balans.

Den grönbrunögdes långa täta fransar har börjat lossna igen. Av det bromsande giftet. Jag och pappan tittar i smyg. Ögonfransarna har som en egen kraft. Magiska. När dom inte finns där blir allt så mycket ofriskare. Jag tänker att kanske är det därför han också varit så... svajig i humöret. Vår skatt. Att han också ser dem lossna. Fastän han inget säger. Till oss som varit hans allt. Men nu börjat bli lite pinsamma. Jobbiga. Utan att förstå. Så som föräldrar alltid.

Och så fortsätter vi att växa, med våra barn. I den stora resväska som är min. Där ligger nu en betydligt mindre. Mammas egenknåpade handväska. Jag är tillräckligt vuxen nu.


Kommentarer
Postat av: Kristin

Din mamma gjorde många fina armband o handväskor!! Kramar till Dig/Er!!

2013-03-20 @ 16:12:22
Postat av: Elin

Så fint du skriver, Katarina. Många kramar till dig och din fina familj

2013-03-20 @ 22:13:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0