Här är nu och du är jag

Glädjen borde vara större. Jag om någon. Som smakat på hur slutet känns. Hur det skär genom allt. Att se bortsomnandet lägga sig allt mjukare på plats. I en kropp det inte längre går att nå. Som om själen redan simmat för långt ut från land. Jag som hört hemska ljud. Utan att förstå att den djupa urrösten inifrån en liten kropp. Den var min. Borde jag inte vara gladare.

Jag får leva lite mer. Längre tillsammans. Och jag ser henne framför mig. Kvinnan som arbetar i den stora mataffären. Hon som igår sa till mig. Ge allt den här sommaren. Hon som flytt ett land. Ge allt. Var tillsammans. Ha kul. Och så firar ni jättemycket på midsommar. Så sa hon.

Jag måste bara vila en stund. Hitta min plats i den nya förlängda tid vi fått. Sedan ska jag börja tänka igen. På sådant som jag inte längre minns men som kan vara roligt.

Det är inte så stor skillnad mellan oss. En dag nu. En ny som kommer efter. Och för den som kan. Ett helt universum i varje steg som följer det förra.


Nästan framme vid korsningen

Inte för att jag egentligen vill spara den här känslan. Att det enda som är bra med den här dagen. Det är att jag är ensam hemma. Att jag slipper maskera och lägga all kraft på att kontrollera min kropp. Så stor är skräcken inför det svar vi ska få.

Den här soliga försommardagen. Den hade väl ändå kunnat behärska sig lite. Jag hade fått bättre hjälp av kallt regn och kraftig vind. Lika svårt som att vänta utan att veta när. Är det att veta när men utan Om.

Mot allt klokt och logiskt i mitt huvud. Har det där tunna hoppet ändå spirat fram. Helt av egen kraft. Genom ett berg av rädsla. Så stark har den lilla plantan varit att den hittat en stig rakt igenom allt det tunga grå.

Det går inte att andas fullt ut idag. Bonustiden kan sannolikt vara slut snart. Eller. Eller. Så finns det små verklighetsomvälvande under. Oförklarliga men helt sanna. Den där envisa gröna lilla roten. Den irriterar mig. Jag är mycket rädd. För att den ska vissna.


Det är som det ska

Inklämda i samma studentrum utan dusch. Långt borta från föräldrar och mat i kylskåpet. Ibland satte vi oss på bussen norrut, lät oss fyllas av middag. Av hem. Min mamma som tydligt visade. Att hon fått ännu en dotter. Samma extradotter som hon sent i sin sjukdom också bad. Ta hand om henne. Ta hand om mig.

Kanske är saker på väg att bli precis som dom ska vara. Den gamla vännen och beskyddaren vid min sida. Medan en dag fylld av oväntade samtal sakta lägger sig på plats.

Vägen ligger där. Efter måndagens röntgen kommer den att visa en del av sin riktning.

Kramar framför tåget. Vi måste ses snart igen! Ja det gör vi. Antingen blir det på begravning. Eller så ses vi och gör något kul... Vi tittar snabbt på varandra. Innan vi vänder oss bort. Det är precis som det ska vara.


Kramp

Jag ser henne ta stöd mot disken när hon upprepar sin fråga in till sjuksköterskorna. Om de kan se någonting. Ge ett datum. För det går inte längre att leva. Ofungerandet. En plats. Snälla. Narkos och röntgen. Vi behöver veta... Ord som blir tunnare och tar slut. Outtalat underförstått "hur svårt svaret än blir".

Den här krampen gör oss tystare. Orörliga. Den sluter sig allt hårdare omkring.

Vi väntar varje dag nu. På att få ett datum som låter oss gå till nästa ruta, den nervösa. Nerverna innan. Oroligheten under. Pinan efter. Då när varje telefonsignal sliter upp håret och ger orimliga flyktimpulser. Huvudet som skriker att det inte villvågarorkar svara. Eller. Ännu värre. När det är tyst. Ingen ringsignal alls. Två dagar och tystnad. Vad betyder egentligen det? Och så. När det väl ringer: kroppen som vet svaret innan hjärnan hinner fram. Det är något i hur luften låter kring den som ringer. Utandning? Eller tvärtom. Den där inandningen som ger reflexen att sträcka sig efter någonting att ta ett hårt tag om.

I utrymmet mellan slutet och en halv millimeter av ljus. Där väntar vi. I någon slags märklig kärlekskramp.


Växkraft

Strängen som håller oss. Ger de lösa bitarna en orsak att ändå anstränga sig. Lite till. Lite närmare.

Vidden av hur kargt vi har det blir kanske som tydligast när vi har det som nu. Allt bättre.

En första natt utan en förälder vid sin sida. Han den tandlöse. Växer helt av sig själv för sig själv.


Jag är inte död

Drömmen tydlig. Jag färdas med några oklara på en ranglig roddbåt efter ett skeppsbrott. Vattnet är svart kring ön, befolkad av otäcka vrålande döda människor, som vi styr mot. Jag förstår att dom är farliga. Vill äta upp oss. Och att alla dessa arga vålnader befinner sig i olika stadium av död. Endast genom att äta på oss kan de må bättre, nå frid. Ön är full av dessa förvisade skrikande själar. Liksom vattnet närmast stranden.

Lite längre fram i drömmen förstår jag att vi i båten också är döda. Men bara lite. Så vi bestämmer oss för att lämna den rangliga båten som snart ska sjunka. Vi simmar mot land, försiktigt för att inte bli uppätna av de döda. I slutet av drömmen vet jag att det finns en möjlighet att vinna tillbaka Livet. Mitt halvdöda jag måste kyssa en helt levande. Och så måste jag få ordning på alla kläder som tynger ner klädhängaren i hallen. Jag måste välja bort några trasiga klädgaljar som saknar krok. Hänga snedhängda jackor raka. Låta oanvända jackor plockas undan. För annars orkar inte klädhängaren hålla upp alla galjar.

-Jag är varken sjuk eller deprimerad. Jag är trött. Men stark. Och långt ifrån död. Idag väntar sommarvärme och hattparad för två små. Samtidigt som jag nog ska gå en sväng till mitt kaffeställe. Själv.


Sagan om verkligheten

Vi rycker till med axlarna, ler. Mot boken med kapitelnamnet Sagan om verkligheten. Mot andra fina som vi delar köket med. Sedan pratar vi om tapas.

Idag är många inne på den här planeten. Många som mår dåligt. Så dåligt att vi lånar ut vår säng. Jag ser en pappa jag inte sett på länge och blir rak. Han som en gång för länge sedan mötte mig med orden "Du, du ska se att det blir bra. Dom är duktiga här..." Som ur en annan saga. Vad gör han här. Är de tillbaka igen. Cellerna som inte gör som de borde. Jag kan inte släppa honom med tanken. Dom borde verkligen inte vara just här. Inte nu. Det kan inte vara bra... En kirurg kommer in i det stora rum vi delar med andra. Han börjar prata med en halvstor och jag stänger mina öron. Tonåringar behöver plats. Inne på den gemensamma toaletten hörs ljuden som säger att fler påsar behövs. Vita plast. Mamman springer och hämtar. Allt medan vi väntar på vår tur. Enligt schemat där andra prioriterats som mycket viktigare.

Dagen jag aldrig trodde att vi skulle komma till, vi är där nu. Den vita navelsträng som varit direktinfart för mediciner, giftiga som snabbt lindrande. Den ska bort och det borde vara en dag att fira. En stor dag. Glad lillebror. Spänd storebror. Hemmafest med pizza och glass. Men jag hittar ingen glädje. Är för rädd. För hur den här historien, den om mitt universum, för hur den ska bli.

Navelsträngar kan vara så bra för oss vuxna att hålla i när vi tappar balansen. Men nu måste jag släppa taget om min. Samtidigt som flickan i grannsängen glatt börjar prata efter lång tystnad. Morfinet verkar snabbt.


Det killar lite i mig

Ösregn ute men jag sitter glad utan jacka. Vid min sida en fortsatt allt piggare klarare. Sugen på saker som ska komma. Jag med.


Långa lyckliga

En bra dag till. En millimeter.

Jag tänker mig oss som snigelrörliga. Långsamma över grusgångar. Men i microdelen av vägkanten där vi vistas. Där gnistrar det till när det vänder. Bra mot sämre. Ibland så mycket sämre att luften inte går att andas. Svarta prickar som dansar bakom ögonlocken.

Eller som nu. Efter ett djupt bottenskrap och dagar veckor århundraden av... ingenting. Att få en försiktigt bra dag. Följd av en till, bättre. Det gör mig så mjuk att det nästan blir löjligt. Till och med i mina egna ögon. Ändå är det sant. Två långa lyckliga millimetrar. Om jag blinkar blir de kanske ett helt steg.


En bra

Vad roligt att se er, det var länge sedan! Bägge systrarna vet att jag inte vill ha majs. Den ena kommer fram när jag sitter tillfälligt ensam. Vill säga att han ändå ser ut att må ganska bra. Att han är fin. Undrar om vi har något ställe vi kan åka till ibland, någon plats att få vila på?

Jag svarar att vi har våra ställen. Men att vi inte kunnat röra oss så mycket de två senaste åren. Det har varit för mycket sjukhus. Fast nu är det ganska stabilt. Han har ju varit här sedan han var nyfödd. På ert ställe, säger jag. Vi har alltid gillat lördagslunch här. Men. Det är svårt att vara. Nuet. Och så kommer det där mantrat jag brukar dra, det om psykakuten på andra sidan berget. Att ibland känns det som att vi är nära gränsen. Inte orka mer... Men. Vi gör ju det. Fortsätter vakna och kliva upp. Varje morgon. Vi bara måste, för allas skull. Fortsätta försöka. Så mycket vi kan. Jag är osammanhängande men hon lugn. Vi känns som gamla grannar.

Trött men pigg. Klar. Är han allt kretsar kring. Bensmärtan är borta och vi får uppleva hur roligt det är att gå ut och äta - när alla äter sin lunchmat utan problem. När vi varit hemma en stund vill vi ut. En gång till. För ännu mer mat. Och soffgodis. En bra dag. En. Bra dag!


Körsbärsträd

Jag vet inte helt men tror nog ändå, på ett besök där i vår andra värld. Helg är helg och fredagar blir lätt som de blir när klockan passerat fyra och dagvården stängt. Ingen bitterhet får plats här. Det bara Är.

Tills dess fortsätter jag försöka självläka. Tillsammans med lillebror högt uppe på smal träsoffa. "Alla lilla ditt kaffeställe mamma, alla lilla ditt kaffeställe. Ja lilla ditt kaffeställe!". Så säger han, den länge ordlöse med en kompenserad förmåga att se bilder som fortfarande kan få mig att tappa andan.

Den gröna luvan tätt mot min axel. Gympaskorna uppdragna mot soffkanten. Knaprandes på mandelbiscottis med ett sugrörsglas fet mjölk. Samtidigt som vi gungar med till åttitalets kanske bästa syntlåt. Mitt kaffeställe står stadigt kvar. På torget som varit mitt nästan lika länge som den här staden. Vuxenlivbojen. Snart mellan blommande körsbärsträd som kommer att förvandla platsen till något alldeles alldeles overkligt skirt.


Självmedicinering

En morgon med mystiska symptom i ett ben som gör ont och inte vill fungera. Men jag orkar inte bli orolig över knölar. Bestämmer att det är helt ordinär växtvärk. Ordinerar alvedon och dagis. Det är ju fredag så visst kan det bli som vanligt. Eftermiddagssamtal in till avdelningen. En helg på andra sidan stan. Men nu är det fortfarande morgon. Och jag och mina pastelliga jeans vill ut.

Så lätt att att glömma det egna viktiga. Två timmar med barn hos andra. Fint att få andas. Själv. Trettiåtta vårar och med min egen kalla hand. Mjukt i den varmare och långes.

Jag börjar bli bra på det här med snabba upptankningar.


Efter palmer kommer kullersten

Höst. Runt omkring syns tecken på liv. Men inte här. Inte i mig. Jag undrar när det hände? Det är inte lätt. Väntandet. Att hålla tanken ren, utan allt för mycket rädsla inför vad som väntar. Någonstans. Någon dag.

Eller så är det bara den där helt vanliga tomheten som följer resande. Det där att tillfälligt få vara bland en annan sorts blickar. Ögon som varmt sökt mina, för att mötas.

Jag står rakt framför höstens nya värld och hus. Läser skolordet ovanför porten. Tanken omfamnar farmodern och resten av familjen som idag ska begrava sin halvstora flicka. Sedan kommer den. Kraften som gör mina egna ögon klarare igen. Får mig att se våren och skynda hem. Mot min sjungande skatt med sin första tandglugg. Snart två. 


RSS 2.0