Kramp

Jag ser henne ta stöd mot disken när hon upprepar sin fråga in till sjuksköterskorna. Om de kan se någonting. Ge ett datum. För det går inte längre att leva. Ofungerandet. En plats. Snälla. Narkos och röntgen. Vi behöver veta... Ord som blir tunnare och tar slut. Outtalat underförstått "hur svårt svaret än blir".

Den här krampen gör oss tystare. Orörliga. Den sluter sig allt hårdare omkring.

Vi väntar varje dag nu. På att få ett datum som låter oss gå till nästa ruta, den nervösa. Nerverna innan. Oroligheten under. Pinan efter. Då när varje telefonsignal sliter upp håret och ger orimliga flyktimpulser. Huvudet som skriker att det inte villvågarorkar svara. Eller. Ännu värre. När det är tyst. Ingen ringsignal alls. Två dagar och tystnad. Vad betyder egentligen det? Och så. När det väl ringer: kroppen som vet svaret innan hjärnan hinner fram. Det är något i hur luften låter kring den som ringer. Utandning? Eller tvärtom. Den där inandningen som ger reflexen att sträcka sig efter någonting att ta ett hårt tag om.

I utrymmet mellan slutet och en halv millimeter av ljus. Där väntar vi. I någon slags märklig kärlekskramp.


Kommentarer
Postat av: Mia

Efter några dagar utan att ha läst din blogg är jag tillbaks och jag går från leende till gråt om vartannat ... Härliga reflektioner om det vardagliga som vi andra tar för givet och skrämmande beskrivningar om de upplevelser som många av oss andra inte ens kan föreställa oss. Jag tänker på er och skickar stärkande kramar ... KRAM

2013-05-24 @ 11:44:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0