Höstskorna, igen

Det är svårt att ta in vidden. Av hur udda vi är. Att det inte finns några att spegla oss i. Ingen att följa. Inga svar. Ett fortsatt Ingenting.

En aggressiv återfallstumör som ställt sig oförändrad. Vad är egentligen det?

Något finns där. Något som laddar upp, en liten nyans mer än sist. Den verkar inte död, tumören. Men den växer inte heller.

Det är så svårt att förhålla sig till att jag måste lägga mig efter morgonlämningen. Blockerad. Mitt i den förlamande blockeringen ringer den fina. Läkaren som hör och ser mig. Under vårt samtal reser jag mig upp till sittande. Efteråt tar jag mig upp ur sängen, letar upp min långe. Härmar lillebror när jag säger Jag behöver en kram! Han ler varmt mot mig. Jag får min kram och han får en puss.


Kommentarer
Postat av: Frida

Här kommer en cyberkram till mamman, den långe, skolpojken och tussen. Frida

2013-09-12 @ 11:53:36
Postat av: Lisa

Det pirrar i mig! 'Oförändrad' låter alldeles fantastiskt bra under omständigheterna! Ja, heja till de allra finaste! Pussar och kramar och kärlek från oss långt långt borta xxx

2013-09-12 @ 13:31:57
Postat av: Maria

Ja vad säger man!
Jag önskar er en fin höst
en vinter
ett liv

2013-09-12 @ 17:06:44
Postat av: Jeanette

Låter ändå som det var ett bra resultat!!

2013-09-13 @ 20:34:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0