Vi som väntar

MR-nerverna gnager. En vecka kvar. Flytande föda till ett visst klockslag. Tvinga på plåstren som bedövar inför nålstickandet. Infarten i handen som ska fyllas med den vita medicinen.

Han vet mycket väl vad den vita sprutan innebär. Blir aldrig rädd eller orolig. Däremot kommer ofta ett motspjärn när den konstgjorda sömnen breder ut sig i kroppen.  Då gnyr han, skruvar på sig. Ibland intensiv hicka. Nu är han på väg att bli förkyld. Jag hoppas det hinner gå över. Om feber ingen narkos och då måste vi ställas i kön igen.

Varje gång vi går därifrån utan honom som sover på en smal brits bland okända. Exakt varje gång säger vi till varandra att Dom är helt fantastiska. Narkosteamen. Avspända. Exakta. Coola med barn. Och innan vi går ser dom oss alltid i ögonen. -Nu sover han gott, gå nu en sväng. Det här tar en stund. Vi ringer när allt är klart... Och dom ringer alltid. Bara en gång av över 60 har han vaknat utan oss. Och en avvikelserapport blev skriven.

MR-nerverna är svåra att sällskapa med. Men kanske var de lite annorlunda tidigare. Vibrerade mer. Då när ordet bot fortfarande fanns.

Och jag tänker på platsen utan mellanting som är vår, där det bara finns två svar. Ett svart som betyder snabbt slut. Ett vitt som betyder mer tid.
Och jag tänker på flickan som lämnade sin familj i rummet vid vårt i våras.
Och jag tänker på flickan före henne.
Och jag tänker på pojken som nyss sa till sin mamma att han kommer att sakna henne. När hon inte längre är med honom. Han har fyllt sex men stolen i hans förskoleklass står tom.
Och jag tänker på hur många jag mött som tvingats frysa ner sina hjärtan för att inte bli så trasiga av sorg att de aldrig mer kan känna sig levande.
Och jag tänker på hur hela universum kan finnas i varje människa, rymmas i hennes tankar. Jag undrar bara lite ödmjukt var i det universumet jag ska ställa mig. Om jag ens har det kvar längre.

På radion meddelas om en gravid kunglig. Jag tycker nog att alla barn som dör borde vara viktiga nyheter. Även om det är jobbigt och obekvämt att smälta till lunchbrickan. Svårsålt.

 

Kommentarer
Postat av: Robert

Om du hör något vid dörren så är det mitt brev som kommer.
Det synns inte men det ligger där i hallen öppnar upp sig självt sveper runt i lägeheten och letar efter er.
Brevet är fullt med krammar till er alla EN eller flera extra stora kramar får Nils där han sitter och bygger lego i sitt rum. Önskar att jag bodde närmare och kunde komma förbi lite oftare.

Hoppas på det vita svaret som ger er mer tid tillsammans, hoppas att vi kan ses även nästa sommar 4 x 4.

KRAM ifrån det blå loket

2013-09-03 @ 15:44:21
Postat av: Jeanette

Oj oj oj.....

2013-09-03 @ 20:58:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0