Valborg väntar inte

Det hade fallit en aning i minnesskugga, hur sjukhusdagar påverkar. Får mig att kanske äta lite för lite. Möta alldeles för många. Tappa alla tidsperspektiv. Hemma så trött av intryck att jag inte kan prata. Måste duscha av mig alla bilder för att kunna starta om.
 
Nu är vi där igen. I en snäv tillvaro där inget känns vettigt eller stillande. Vi kan bara vänta. På att telefonen ska ringa. 
 
Antingen visar bilderna en knöl i ryggen. Och då finns inte mer att göra. Då tar det slut. Eller så ser allt bra ut. Och då vill onkologen glesa ut. Ett halvår till nästa. 
 
Och svaret kan finnas redan i morgon. Eller så blir det i nästa vecka. Valborg kräver sitt firande. 
 

Densitet

Det där förlamande som tröttsamt kräver sin plats. För att det kan. 
 
Vi har kämpat så länge. Och det har varit en svår vinter fast den borde varit fylld av tacksamhet. Vardagen är inte enkel.
 
Att stroke-testa över frukostflingorna istället för att gå till jobbet. Skiktröntga misstänkt hjärnblödning till lunch. Få besked om magnetkameradag lagom till middag. Arbetsdagens slut. Men inte den sjukdomsstyrdas. Där följer en obehaglig rädsla för natt när mörkret lägger sig. 
 
Han mår lite bättre idag. Uppknixad av kortison. Benen bär igen. Men det syns något skevt och skakigt i hans kropp. Samtidigt som mitt eget skelett verkar ha tjocknat en aning under natten. 
 
Fyra dagar till sövning.
 

Vaken igen

Jag möter en mamma som delar sjukhuset med oss. Hon vet redan varför vi är här. När vi kramar om kan jag inte bära det längre. Det blir helt tyst i den livligaste delen av barnsjukhuset, eller så är det bara i mig. En servett sträcks fram. 
 
Lillebror. Fortfarande i pyjamas fast det är dag. Som det blir när man väcks och måste åka in tidigt med en storebror som yr stapplat sig fram. Många mjuka ögon fastnar på den glade stålmannenklädde. Så uppenbart osjuk. Och jag får ett fat med hembakt i handen. För att jag ser ut att behöva det. 
 
Röntgen visar inte det jag och läkaren trott. Men det är ändå något som är konstigt. Något som påverkar ena benet. Och balansen.
 
Stålmannentussen äter pepparkakor och pladdrar på nere i bonkköket. Obekymrad om storebrodern i sin sjukhussäng. Tycker att det här är en ganska bra plats att vara på. Alla vuxna talar med snälla röster till honom. Jag kan inte annat än hålla med. För om vi nu måste - finns det inget annat ställe jag hellre vill vara på. Än här där vi är som hemma.
 
Men visst. Den krassa verkligheten är att den sedan länge inplanerade stora röntgen i slutet av maj både kommer flyttas fram i tid och utökas. Och på en sekund är all tidigare trötthet borta och larmet igång. Igen. 
 

RSS 2.0