Vad minns mitt barn av det här

Den lilla övergivna sälen på tv blir sondmatad. En tjock slang trycks ner i halsen och genom en tratt pressas gröt ner av en hand i plasthandske.
 
Jag frågar om han minns när han själv var så tunn att vi sondade välling nästan hela tiden. Han drar filten över huvudet. Tycker det ser läskigt ut. Sälen är liten och söt. Slangen jättestor.
 
-Hösten när du var fem fick du så jättestark guldmedicin att du mådde illa och kräktes hela tiden. Inte ens hallonbåtar eller glass smakade gott då. 
 
Men han säger Nej. Han minns inte att han mått så dåligt. 
 
I mig sitter månaderna av tung underhållsbehandling inristade. Dåliga blodvärden. Fallande vikt. Testandet av olika specialnäringar att spetsa havrevällingen med, alla med samma ickefungerande resultat. För sonden kräks upp om och om igen. Njurarna som inte orkar mer och börjar läcka. Tillskotten som ger oavbrutna diarreér ingen tar på allvar. Den intravenösa hempumpen för näring som skulle kunna hjälpa oss men som saknar underhållsavtal så den får vi inte låna. De självdroppande bollarna med mediciner som hemsjukvården kopplar in varje kväll, bort varje morgon. Palliativa besked tårar och insatser. Två föräldrar som inte lagar middag. Under lång lång tid.
 
Idag minns han inte längre med ord något av det här. Men hans kropp minns. Där inne under filten där han gömmer sig från den söta sälungen med en trädgårdsslang i halsen. Tittar fram först när han hör att den vill börja äta själv, kan släppas tillbaka ut i havet, överlever.
 
Han förstår inte innebörden av livshotande. Men han vet att det är skönt att kunna äta själv. Att det är roligt att äta när det som ligger i munnen smakar gott. Och så blir han lycklig av hemmadoft. Han som sälen.
 

Kommentarer
Postat av: Mia

Inget är så bra som hemma :) KRAM

2014-02-26 @ 19:23:35
Postat av: Anonym

Det låter fint och skönt att den lille godingen mår så mycket bättre. Och så fantastiskt att barnen inte minns det som har varit så svårt och smärtsamt. Önskar hela fina familjen en skön vår utan sjukdomar. Ni är värda att ha det riktigt gott.

2014-02-27 @ 21:22:39
Postat av: Katrin

Vilken tur att han har en mamma som förstår att kroppen minns även om inte orden finns. Du beskriver med skärpa det som varit och det är smärtsamt att läsa. Samtidigt en tacksamhet över det de flesta av oss tar för givet, att kunna äta och känna att det smakar gott :) kram

2014-03-06 @ 19:07:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0