Vi lånar av varandras eld

En första feberdag på tre år som får skötas hemma, inte på sjukhus. 
 
En internationell dag för en speciell sjukdom. Tillsammans med många andra deltar jag i ett fackeltåg när skymningen lägger sig. Vissa allvarliga. Många rörda. Jag känner konstigt nog bara glädje. Kanske för att jag så tydligt tillhör den här gruppen. Andra gränser. 
 
Vi tänder 300 marschaller. Ett för varje barn som insjuknar. En morfar vid min sida säger att det känns bra, att vara med. Jag håller med. Säger något om det fina i att kunna tillhöra utan att behöva förklara vem man är eller varför.
 
Jag tittar på människorna runt den hjärtformade ljusringen. Det finns en tydlig sammanlänkande tråd. För i den här gruppen är vi många som följs åt utan att egentligen känna varandra, knappt mötts. Vi bär vissa barn och deras föräldrar i våra hjärtan. Undrar hur de har det. Hur syskonen mår. Hur årsdagen närmar sig. Och vi frågar varandra för att höra hur det går för någon som känner någon som känner just Den som jag kanske funderat extra mycket över... Hur det är. Nu?
 
Jag släcker min fackla och tar av den gula reflexvästen med föreningsnamnet på ryggen. Sedan går jag hem och pussar på min halvsovande febervarme. Han tycker att jag luktar gott...
Av facklorna som symboliskt brunnit och släckts av den lynniga vinden. Sedan tänts på nytt med hjälp av andra, som delat med sig av sin eld. Hoppet.
 

Kommentarer
Postat av: Ylva K

KRAM!

2014-02-15 @ 20:19:42
Postat av: B

En fin kväll verkar det som....Hoppet är viktigt.
Kram

2014-02-15 @ 23:21:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0