Prickar och prickar

Nej men det verkade väl ändå lite onödigt. Att få vila en dag i beskedet om oförändrad MR. I orden som öppnar upp för det försiktigt sagda om möjligheten till att prickarna som syns i huvudet. Skulle kunna vara ärrbildning. Rester. Till skillnad från aktiv tumör som bara vilar. Orden som fortsätter med att de oavbrutna 30 månaderna av behandling. Cytostatikan. Kanske ska avslutas. Med allt vad det för med sig.
 
Inget utrymme för att hinna landa. Istället misstänkta utslag på barnakutens slutna prickrum. Det med palmblad i taket. Tungt packade väskor om inläggning på infektionsklinik. De vita soldaterna andra känner som vita blodkroppar. Behöver hjälp om de ska kunna besegra det starka viruset. Lika för alla med försvagat immunförsvar men lätt att glömma.
 
Det är väldigt bra om barn får vattkoppor innan de får cancer. Fast helst ska ingen få. 
Cancer.
 

Planerad katastrof

Jag städar ihop mitt rum. Packar ner det sista. Vattnar. 
Ställer in autosvaret, suddar ut texten på tavlan utanför. Den som säger att jag jobbar förmiddagar. 
 
Kanske verkar det lite väl dramatiskt. Men det är helt sant. 
 
Låser och lämnar en lånad vardag bakom, utan att veta om jag kommer tillbaka. Antingen gör jag det. Eller så återgår vi till livet som innehåller svåra förberedelser. Val av sånger som ska omfamna en liten vit.
 
Jag hoppas att jag kan minnas den oväntat glada skatt som gjort oss sällskap den här eftermiddagen. Jag hoppas kunna se inom mig, det numer allt sällsyntare studsandet, det som plötsligt fanns där idag. Jag hoppas kunna bära bilderna som goda tecken. När vi lämnat honom hos de sövande på måndag och tysta letar oss en plats att påbörja Väntandet. Beskedet om vilken värld vi ska tillhöra.
 

Vilket år

Tidsfristen kort nu. Inför ännu en röntgen som ska besluta åt oss. Om det är bland vänner och vardagsfrågor vi ska vara. Eller i det sista av väntrum.
 
Han är utan ork. Kanske för att något börjat växa igen. Kanske för att två och ett halvt år med oavbrutna cellgifter belastar en liten kropp. Jag tänker som jag gjort allt oftare den sista tiden. Att någonstans går ändå en osynlig gräns. Där det inte längre blir värt insatsen för att få mer. Tid. Att han kanske närmar sig att slippa.
 
Matlusten är borta. Liksom humöret. Nattlugnet. Och det kanske är som det ska att hungern försvinner ibland när man är sex-sju. Och att föräldrar är jobbiga. Och att man vaknar på nätterna. Men vi har blivit skarpa på att känna av avvikelser. Mönster som ändras. 
 
Det kanske är helt som det ska. Uttråkning av att inte kunna eller orka leka. Ledsenhet för att lillebror pratar om sina vänner och vill veta när storebror ska träffa sina? Kraftlöshet för att kroppen fortsätter fyllas på med gifter och biverkningar. Vintermörker och regn.
 
Men när det nu drar ihop sig till nya besked. Då saktar allt annat in och jag börjar tyst förbereda mig på det där kvällssamtalet vi redan fått en gång. 
 
Kanske är det inte konstigt alls. Men jag känner mig trött i det här nya året. Inte alls övertygad om att det innehåller utveckling. Allt jag ser, säger stillastående.
 

Siffror

Hur många tidiga fredagskvällar har brutits? Hur många har jag lämnats orolig ledsen kvar med den minste uppkrupen vid min sida. Samtidigt som en taxi kört till den andra världen. 
 
Läkarrösten på andra sidan linjen är för sansad. Min reflex håller andan. Det var länge sedan det ringde hemma efter ett sjukhusbesök. 
 
Men det är inget konstigt med gårdagens blodprover. Det är ett vattkoppslarm. Antiviruskur. Och med den en mängd siffror. Jag tycker bättre om ord. 
 
Fjorton dagar fyra gånger dagligen. Utöver cytostatika, illamåendemedicin, kortison, krampmedicin... Kanske ska sonden för månadens cellgifter få sitta lite längre än sina vanliga fem dygn? Jag tänker att han borde få slippa alla extra sprutor i munnen. Ogillar det intensivt. Fasthållandet. Tvånget. Elva doser ska ner i morgon. Och några dagar in i nästa vecka. Sedan blir det åtta doser tills koppkuren är färdig och vi är tillbaka vid de vanliga fyra per dag. Men då är det inte långt kvar till nästa sond och cellgiftskur. Räknar jag. Där jag går i regnet över gatan till godisaffären. Jag tycker inte om att räkna. Siffrorna är för skarpa.
 
Kanske bär jag en aning av ilska i mig när jag kommer tillbaka hem.  
 

RSS 2.0