Dag utan vila

Tidig morgon efter vaken natt. Jag bryter ihop. Sedan bryter jag ihop för att jag bryter ihop. Lillebror vaknar och leds av sin uppväxts alla känslospret till mitt knä. Kryper upp och lägger mina armar runt sig själv. Sitter helt stilla. Jag säger att jag behöver en kram och han nickar. Sedan vill han prata om kaninerna. När han fick sin. När storebror fick alla sina. Tröstar.

 

Frukosten stannar oäten. Min hjärna spårar ur. Drar igång en panikreaktion som placerar mig direkt på det där stridsfältet där armar och ben ligger utkastade. Ingen startsträcka. Kroppen minns och kastar in facklan som gör att hela fältet börjar brinna. Samtidigt med första tecknet på ny kramp.

 

I det påslaget ska vi och kramperna, som inte är särskilt trevliga att ungås med, härda ut till måndagens sjukhusvistelse. Om inget händer innan dess.

 

En mamma som vet skriver till mig om att fortsätta stå upp fast man blir slagen. För att man måste. Precis så. 

 


Ny diagnos i familjen

 

Jag såg det i hennes kropp och ögon. Något har visat sig på hennes skärm. Tydligt. Har det visat sig. När jag frågar vill hon inte svara. Hänvisar till Läkaren. Jag säger att jag hör henne. Hon stryker mig tyst över axeln.

 

Vi byter avdelning. Sätter oss i köket på en dagvård som är fredagstömd. En sköterska kommer till mig med interntelefonen, psykologen som undrar hur vi har det och bestämmer sig för att komma över. Dela lite av vår väntan.

 

Den fina onkologen som egentligen inte arbetar längre. Hon lindar aldrig in. Tycker att det trots allt är bra, förklarar en del av senaste tidens tydliga försämring. Menar att det hade varit mer bekymmersamt om EEG:t inte hade gett utslag.

 

När vi sent åker hemåt gör vi det med en ny diagnos. Den om kontinuerlig krampaktivitet och så täta frånvaroattacker att de sker nästan hela tiden. Strålningens sena konsekvenser i form av epilepsi.

 

Först vill jag ge upp. Lämna allt och gå min väg. Sedan blir jag lugn. För vi har något så ovanligt som en förklaring till det udda vi lagt märke till.

Med lite tur går det att behandla.

 


Backar

Han backar nu, mentalt och fysiskt. Luften åter svår att andas. Det kan inte längre förklaras som tillfälligheter.

 

Jag lämnar ett jobbmöte om krisorganisation för att istället klappra hemåt med träskor som inte kan gå rakt. Tänker att det är tur att jag åt en rejäl lunch. I morgon akut EEG.

 


Sexton år sedan du fick ro

Hej Mamma!

 

Nu var det ett tag sedan vi sist sågs men du finns alltid med mig och extra mycket just nu.

 

Ture, som du aldrig träffat men ändå sett genom mig, han pratar ofta om dig. Kanske för att han närmar sig fem och döden liksom universum börjar ha en kontur. Mest i form av många frågetecken men ändå. Han brukar säga "Min mormor är död. Jag har aldrig träffat min mormor. Vi måste dela på henne för hon är bådas!" Han har förstått att bilden av dig som den där fotografen fångade på den där stora kör-grejen i Skinnskatteberg, du vet den där du har den där lustiga mössan jag sydde. Han vet att du är utan hår där. För att du också hade en knöl.

 

Nils brukade också prata mycket om dig men inte längre, bara någon enstaka gång när han tvättar sitt fjuniga huvud. Tittar upp mot taket (och Mormor bland stjärnorna) för att inte få vatten i ögonen. Så som jag lärde honom som liten. Nu är han större. Fast fortfarande liten. Kanske till och med mindre. Jag tror ibland att han börjat backa. Fallit ned ytterligare någon nivå i sina skador. Han fick aldrig höra att du dog av knölsjukdom och nu skulle han inte längre kunna förstå det. Eller. Jag vet inte vad han förstår och inte förstår. Eller hur det här ska bli. Ingen vet.

 

Tänker att du har koll på hur det är att leva med sjukdom och läkare som inte kan ge svar. Inte ens vill snudda vid en gissning. Du kan nog se framför dig hur de plågas när jag envisas med att fråga efter vad deras magkänsla säger? Hej och hå.

 

Att leva med att inte veta. Kanske behövde du inte leva med ickevetandet. Kanske visste du nästan hela tiden. Hur det skulle gå. Du kunde bara inte berätta det för mig.

 

Och där landar min tanke igen på ditt det där barnbarnet du redan sett så mycket av. För att han är så lik mig som liten. Du hade älskat dem lika mycket. Barnbarnen som mig. Antagligen hade du flyttat in i grannlägenheten. Från snön i norr till regnet i söder bara för att få vara nära. Vet du förresten att Ture tycker att Mamma Mu och kråkan är jättejätteroliga, självklart eller vad säger du?

 

Du tittar på oss varje dag från din plats på väggen strax utanför köksdörren. Dina ögon i höjd för pojkarna att titta in i om de skulle vilja. Bara så att du vet.

 

Om du kan, puffa något bra till vår grönbrunögde för han behöver det.

 

År sexton har inte varit helt enkelt. Saknar dig mer än jag trodde.

 

Puss och kram!

 


RSS 2.0