Sexton år sedan du fick ro

Hej Mamma!

 

Nu var det ett tag sedan vi sist sågs men du finns alltid med mig och extra mycket just nu.

 

Ture, som du aldrig träffat men ändå sett genom mig, han pratar ofta om dig. Kanske för att han närmar sig fem och döden liksom universum börjar ha en kontur. Mest i form av många frågetecken men ändå. Han brukar säga "Min mormor är död. Jag har aldrig träffat min mormor. Vi måste dela på henne för hon är bådas!" Han har förstått att bilden av dig som den där fotografen fångade på den där stora kör-grejen i Skinnskatteberg, du vet den där du har den där lustiga mössan jag sydde. Han vet att du är utan hår där. För att du också hade en knöl.

 

Nils brukade också prata mycket om dig men inte längre, bara någon enstaka gång när han tvättar sitt fjuniga huvud. Tittar upp mot taket (och Mormor bland stjärnorna) för att inte få vatten i ögonen. Så som jag lärde honom som liten. Nu är han större. Fast fortfarande liten. Kanske till och med mindre. Jag tror ibland att han börjat backa. Fallit ned ytterligare någon nivå i sina skador. Han fick aldrig höra att du dog av knölsjukdom och nu skulle han inte längre kunna förstå det. Eller. Jag vet inte vad han förstår och inte förstår. Eller hur det här ska bli. Ingen vet.

 

Tänker att du har koll på hur det är att leva med sjukdom och läkare som inte kan ge svar. Inte ens vill snudda vid en gissning. Du kan nog se framför dig hur de plågas när jag envisas med att fråga efter vad deras magkänsla säger? Hej och hå.

 

Att leva med att inte veta. Kanske behövde du inte leva med ickevetandet. Kanske visste du nästan hela tiden. Hur det skulle gå. Du kunde bara inte berätta det för mig.

 

Och där landar min tanke igen på ditt det där barnbarnet du redan sett så mycket av. För att han är så lik mig som liten. Du hade älskat dem lika mycket. Barnbarnen som mig. Antagligen hade du flyttat in i grannlägenheten. Från snön i norr till regnet i söder bara för att få vara nära. Vet du förresten att Ture tycker att Mamma Mu och kråkan är jättejätteroliga, självklart eller vad säger du?

 

Du tittar på oss varje dag från din plats på väggen strax utanför köksdörren. Dina ögon i höjd för pojkarna att titta in i om de skulle vilja. Bara så att du vet.

 

Om du kan, puffa något bra till vår grönbrunögde för han behöver det.

 

År sexton har inte varit helt enkelt. Saknar dig mer än jag trodde.

 

Puss och kram!

 


Kommentarer
Postat av: B

Så mycket kärlek och sorg.
Hoppas att det kommer puffar av bra från alla håll till er alla fyra.
Kram

2014-06-18 @ 22:03:23
Postat av: Anonym

Kram finaste Katten!

Då flög en vind från havet in
med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt
i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft
och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng
där inga sorger bor.

Tove Jansson

2014-06-18 @ 22:30:30
Postat av: Agi

Så vackert, du skriver så hjärtskärande fint. Livet är grymt. Hoppas på något litet under. Våra kära följer oss.

2014-06-25 @ 21:37:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0