Vandrande termometrar

Den långe blev så ledsen. 
Den febrige har redan glömt. 
Den minste vill veta vilken av medicinerna som gör storebror mer snurrig än vanligt. Blir nöjd över svaret att det är den dubblade kortisondosen inte den vanliga febermedicinen. Den som vem som helst kan få. 
 
Ute skiner en varm sol. Inne torkas näsor och febertermometrar vandrar omkring lite sådär som spännande saker kan göra hos oss.
 
Kanarieön ligger kvar där den ligger. Jag behöver inte veta exakt var. Vi har gjort mycket större besvikelser.
 

Väntade oväntade

Kvart över åtta och redan två samtal in till avdelningen, liksom ett till försäkringsbolaget. Frågor om morgondagens tidiga flight till värme och bad. 
 
Jag vet att det inte är sant men känner mig ändå skyldig. Mitt fel eftersom jag vågade mig på att packa två hela dagar i förväg. 
 
Han har ont i kroppen. Är ledsen och obehagig i sig själv. 
Feber igen. 
 

Bulk

Bilden kommer ofta nu. Sjukhuskorridoren, den vänstra, sedd nedifrån från köket. Inga människor. Orangegrönt ljus. Bilden säger ingenting men berättar om barn som lämnat. Den luktar av sköljeummet där medicingiftigt kiss ska slängas i en särskild rostfri diskmaskin och där stickor analyseras. Den andas av min starka längtan hem. När hem finns nära men ändå helt omöjligt.
 
Korridorsbilden följs av polarkakor. Rullarna som läggs fram och slukas. Det är lätt att leva på polarkakor under inneliggartid. En polarkaka kan snabbt tryckas in hel och sväljas ner med vatten. Eller ätas långsamt med mycket smör. Bulk.
 
Polarkakor och thaimat levererad framme vid dörren för alla som ringer till ett speciellt ställe och säger avdelningsnamnet. Vi tycker fortfarande att sjukhusthai är den godaste man kan äta. Så god att vi köper hem ibland, exporterar den till andra sidan stan fast vi bor i ett restauranggytter.
 
Vem hade kunnat gissa att det skulle bli så. 
 

RSS 2.0