Konturerna av en framtid

I morgon vardagsmorgon efter veckor av vandring i verkligheten där barncancer, oro och komplikationer suddar ut gränserna. Kväver utrymmet.
 
Trots stor trötthet har vår grönbrunögde tagit sig igenom en ny hjärnskadeutredning. Vidden av behandlingen och staplar som inte är åldersadekvata. Krävande testveckor avrundade med en utskrivningskonferens där en ovanlig rektor på en helt vanlig skola utan pengar. Tydligt säger sitt. Ordnar de utökade resurser som krävs trots att alla vet att det aldrig kommer bli tal om vanlig skolgång för just den här skatten. 
 
Och runt utredningsveckorna tråcklar sig beskedet om utglesning av röntgen. Ett halvt år och en ocean innan nästa. Hjärnskadorna tillfälligt större än rädslan för liten vit. 
 
Med oss från utskrivningen får vi en ettårsplan. Det förtjänar att firas. Inte för att faran eller utmaningarna är över. Utan helt enkelt för att vi gått från att leva en timme i taget. Till att nu känna konturerna av ett år. 
 
Fira för att det fortfarande går. Alla som förlorat vet hur sant det är.
 

Telefonen ringer

Lukterna på avdelningen gör mig nervös. Onkologin. Jag flyr ner till lekterapin med lillebror. Min telefon ringer. Och jag förstår att svaret på MR har kommit.
 
Preliminärt. Bara en av de två läkarna har tittat. Inget i ryggen. Inget förändrat i huvudet. Preliminärt. 
 
Det svartnar, blir varmt och mjukt och susar högt. Sedan kommer jag ihåg att andas in och djupt ner. Andas ut. Och öppnar ögonen igen. 
 
Vi äger fortfarande ingen förklaring till den senaste veckans obehagliga konstigheter. Men när de två värsta alternativen (preliminärt) kan uteslutas. Är det enkelt att stå ut med att inget veta. Så vi öser ihop väskorna och lämnar sjukhuset så snabbt det bara går.
 
Den grönbrunögde får fortsätta vara trött och stapplig hemma istället. 
 

Valborg tog, Maj svor

Gårdagens Valborg med ökande oro över tysta telefoner. Han. Den grönbrunögde. Ville bara sova, lockades inte ens av päron-MER. Fram emot kvällen andra samtalet in till avdelningen. Får man verkligen vara så här trött en dag efter narkos. Vi som gjort så många vi känner inte igen...? Läkaren lugn och gav som bonus beskedet att Nej, röntgen har inte börjat tittat än. Det kommer till veckan. Sedan fick jag oväntat upp honom. Till hönökaka med stark ost och Tomtarnas Vaktparad. Valborg nöjd. 
Tänkte vi.
 
Sedan kom Maj. Röd torsdag, vänner och glada barn. Tills Lillebror kommer ut och berättar: Han kräks!
 
Kräk fast ingen säsong. Ont i huvudet. Orolig i kroppen. Mer kräk. Mer ont.
 
Vi körs av fina vännerna i olika bilar upp till sjukhuset. För ingen av oss kan köra och inga barn kan lämnas. Och staden som är röd är avspärrad mest överallt och timmen det tar innan vi återförenas är lång. Jag passar på att gråta i framsätet för att bespara två små bröder där bak. Vännen håller min arm medan hon kör och vi snurrar omkring. Kör fel fast vi borde hitta bättre. Jag är orolig över deras flicka som jag tror blev rädd. 
 
Vår lillebror är upprörd och frustrerad. En rolig dag som bryts. Han gråter och protesterar högt i bilen. Säger om och om igen att han inte vill till sjukhuset, inte vill, inte vill, inte vill. Men när han står på gatan vid vårt hus. Då vill han inget annat än att åka. Upp till sjukhuset han med. Vara tillsammans. 
 
Vår grönbrune ligger mest tyst i sin sjukhussäng, knaprar efter en stund på ett päron. Vätskas upp och känns lite stabilare. Om mer kräk ny akut röntgen. Annars fortsätter vår väntan efter svar. 
 
Och Lillebror. Uppkrupen i fotändan på storebrors säng. Han vill inte åka hem. Inte alls. Han vill sova över han med. 
-Ett barn kan inte vara hemma. Två barn ska! Säger han bestämt. 
 

RSS 2.0